Den som söker, han letar

Lite så har det känts under mina två senaste tandläkarbesök. Men nu är den borta, tanden alltså.

Det här med att tala om att dra ut en tand är lite vilseledande. Det var mera bändande, vridande och knakande. Sedan tillkom sågande, där jag blev varnad för ljudet och ännu mer bändande. Slutligen kunde de tre tandbitarna dras ut, en efter en. Gott så!

Jag kände ju ingenting under själva ingreppet och redan det var att komma till himmelriket, efter en månads värk och ilningar. Att min mun blev en arbetsplats får man väl tåla under såna omständigheter.

Nu är det bara att hoppas att orsaken är borta, tugga med de tänder man har (så länge man har dem) och glädjas åt varje dag man kan minska på värktabletterna. Det går mot det bättre hållet.

Jag har aldrig förut reflekterat över mina tänder. De har nu bara fungerat och gjort sin uppgift med både sött och salt, mjukt och hårt, nyttigt och onyttigt. Att stoppa mat i munnen och tugga har aldrig förut varit ett problem. Nu är det en liten utmaning.

Prognosen är nog ändå ganska hoppingivande, första tanden utdragen efter 50 år, så det blir väl vid 100 nästa gång. Får väl knapra på min mjuka Malaxlimpa, tända ett ljus och njuta av juletiden…

2 svar till “Den som söker, han letar”

  1. Huu jeda! För mig började tandproblemen efter fyllda dryga fyrtio o har tyvärr nog fortsatt…🤐😷🤕
    Någon sa att de har, enligt ’förr i tiden’ mått mätt, gjort sitt..
    Vi lever liksom bonusår nu..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.