Det är vägen som är målet

Sportlovet tillbringade vi i Puerto Rico. Vädret visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på sol och värme. Ett av målen med resan var att vandra till den berömda Norske plassen. Många är de larsmobor som årligen besöker detta område och vi har nästan känt oss utanför på hemmafronten när vi missat detta omtalade turistmål.

Inför vår resa försökte jag googla fram en karta för hur vi skulle ta oss dit på bästa sätt. Hur jag än letade hittade jag ingen bra beskrivning som jag kunde använda mig av. Så nu har jag sammanställt en liten ”guide” i hur man som österbottning kan ta sig till denna anspråkslösa plats.

Vi hade tänkt vandra nerför de 710 trapporna och gå längs Puerto Rico dalen för att sedan klättra upp i ravinen. Men det får vi ta nästa gång. Vi märkte ganska snart att det är inte helt lätta att ta sig ner i dalen även fast man bara behöver följa en väg. Så mitt första tips är, fånga en taxi och be den skjutsa dig till startplatsen. Norske plassen är lika känd hos spanska taxichaufförer som hos larsmoborna. Fem euro ville han ha, väl satsade pengar. Sedan var det bara att börja gå.

Taxistop – Norske plassen – Sukkertoppen – Patalavaca
Taxistoppet fanns vid de vita husen, så nu har vi gått en bit

Vi startade efter ”Puerto Rico” på kartan och vandrade ca 2 kilometer innan vi var framme. Enligt vägbeskrivningen på telefonen skulle det ta 17 minuter men eftersom det var lite uppförsbacke tog det ca en timme. Vägen vi vandrade på kan närmast beskrivas som en stenig traktorväg men vi mötte faktiskt både en bil och några Beach Buggies.

Norske plassen, i bakgrunden syns vägen vi vandrade på

Så var vi då framme. Två försäljare stod på varsin sida framför sina bilar och ville att vi skulle köpa dricka eller frukt av dem. Vi köpte lemonad som både släckte törsten och gav energi för den fortsatta vandringen. Vi satt en stund i solen och bara njöt tillsammans med många andra.

Här fanns mest skandinaver men också en irriterad engelsman som försökte försvara brexit inför sina landsmän på ljugarbänken ovanför.
– They want to make a federal state of EU and tell us what to do. They say, do this and do that! We don’t want to do that, we want to be brittish!

Utsikten söderut ner mot havet

Av kartan framgår att vi fortsatte vår vandring norrut upp till Sockertopppen, 399 meter över havet. Där hade vi en fantastisk utsikt i alla väderstreck. Vi träffade på en svensk från Täby som hade cyklat hela vägen upp. Det är inget jag kan rekommendera om man inte är riktigt duktig.

Utsikten norrut från Sukkertoppen mot Gran Canarias mitt

Tillbaka till havet

Vi vände om, gick nerför kullen och fortsatte vår färd lite mer västerut mot Arguineguin. Vi var inte riktigt säkra på vägen men hade frågat oss fram. Göte hade av sina arbetskamrater fått veta att vi borde vandra igenom en ”fårhaga” och helt riktigt dök den upp så småningom. Det var nog ingen hage, de vandrade fritt omkring och så var det getter i stället för får men annars helt rätt 🙂 Vänliga var dom och tydligen helt vana vid vandrande skandinaver.

Flera gånger på nervägen gick vi bredvid eller över kommunens vattenrör. De var fullt synliga på vissa ställen och lite nedgrävda allt emellanåt. Hur som helst kunde vi höra vattnets porlande i dem. Den av oss som är fastighetsskötare misstänkte att kommunen inte riktigt höll sig inom lagens ramar med vattentemperaturen. Den får vara högst fyra grader… På ett ställe såg vi dessutom ett vattenrör som hade gått av helt och hållet, inte bra.

Trots att växtligheten var mycket sparsam i detta karga landskap kunde vi nu som då njuta av både grönska och blomsterprakt. Fåglarna sjöng i buskagen och vinden svalkade skönt i den gassande solen. Egentligen skulle vi ha behövt följa den lättvandrade vägen ner till Arguineguin/Patalavaca för att komma ner till havet men eftersom vi är av den lite äventyrligare sorten tog vi en annan stig som ledde oss ner till Anfi Beach. Gör inte det om du inte är stadig på bena. I och för sig fick vi ju se lite andra saker också men nästa gång tar vi nog vägen ner.

Vägen till Arguineguin till vänster

Väl framme i Anfi Beach blev det att svalka fötterna, ta turbåten hem till Puerto Rico och sedan traska de 710 trappstegen upp till kullen och vårt hotell. Tio kilometer blev det, så det ska väl nog vem som helst klara av. Men kilometrarna kanske inte säger hela sanningen eftersom hälsoappen visade över 18000 steg. Så, lite uppför var det i alla fall. Det kändes i benen dagen efter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.